Vi kunde inte säga det bättre, så därför kopierar vi rakt av:
Medan de korkade försöker lagstifta bort teknologisk utveckling säljer de smarta tjänster i svallvågorna. Båda parter är dock intresserade av precis samma sak. Att tjäna så mycket pengar som möjligt. Inga nyheter där inte.
En sådan affärsmöjlighet är – numera – The Pirate Bay. Köpet är i sig ingen skräll. Ett företag köper ett starkt varumärke som fått massor av gratis reklam i media i samband med rättegången. Lite farligt och spännande, som Napster om någon kommer ihåg dem?
Däremot kan man undra hur det står till med piratrörelsen. Hur blev The Pirate Bay en affärsidé, Piratbyrån ett konstprojekt och hur kommer det sig att den enda som numera uttalar sig politiskt är en liberal partiledare som ser ut och låter som en karikatyr av en ungmoderat från Hovås, komplett med trivselvikt, för liten rosa skjorta, fläskkotlettfrisyr och fejkat adelsnamn?
När jag en gång i tiden var med och grundade Piratbyrån var två frågor viktiga. Den ena gällde själva debatten. På den tiden hördes bara en röst. Industrins. Deras pressmeddelanden hamnade mer eller mindre oförändrade i media.
Vi ville ändra på det. Det skulle finnas fler röster än industrins och dess lakejers. Alla de miljontals människor som fildelade skulle också komma till tals. Alla de artister som inte köpte industrins formulering av problemet – att elaka fildelare stjäl från fattiga konstnärer – skulle också få göra sina röster hörda.
Den andra frågan var ännu viktigare. Vi ville göra det till något mycket större än att bara handla om internet. Vi älskade att få påståenden som “att fildela är som att gå in på Konsum och ta ett paket mjölk utan att betala” slängda i ansiktet. Eller när moderaten Anna König proklamerade att “piratkopieringen är dock i förlängningen ett hot mot mitt och andras ägande, precis som kommunismen”.
Det var nämligen just precis detta vi ville diskutera. Inte bara äganderätt på internet utan äganderätt överhuvudtaget. Grejen med fildelning var inte att några få saker gick att få tag på gratis, utan att resten av sakerna inte gjorde det. Men kunde vi bryta bojorna på internet så kanske, kanske skulle det vara möjligt att göra det på andra ställen också.
Vi drog paralleller mellan vår kamp för fri kultur och exempelvis kampen för fri kollektivtrafik. Som borde finansieras efter förmåga och utnyttjas efter behov. Eller lust. Eller begär.
Lika lite som att det finns en konflikt mellan fildelare och artister finns det en konflikt mellan de som plankar på tunnelbanan och de som arbetar där. Den riktiga konflikten står, precis som överallt annars, mellan de som profiterar på andras slit och alla vi andra.
Vi snackade om rätten till fri sjukvård, rätten till medborgarskap, rätten till aidsmediciner i tredje världen och så vidare. Vi ville snacka fördelningspolitik på allvar. Vi ville att restan av samhället skulle vara som exempelvis The Pirate Bay.
Nu blev det tvärtom i just det här fallet. The Pirate Bay blev som resten av samhället istället. En annorlunda och spännande affärsmodell. Ytterligare ett sätt för de lite smartare kapitalisterna att tjäna pengar på andras arbete.
De som cashar in är säkert tacksamma mot alla er som kämpar så hårt för att avpolitisera fildelningsfrågan (ni vet vilka ni är) och därmed gjort köpet tänkbart. Ni som devalverar fri kultur till att innebära att jag kan slippa reklam mellan låtarna om jag betalar en slant.
The Pirate Bay kan ni göra precis vad fan ni vill med. Kampen för en bättre och vackrare värld går däremot inte att sälja. Den fortsätter någon helt annanstans utan er. Hej då grabbar och tack för joltcolan.
“Heta diskussioner i bloggosfären”
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Likheter mellan GGF-affären och Koenigsegg-affären, Kaj Raving skriver Fuskjakt dyrbart fiasko, acidtrunk skriver Quote: The Profit Bay, 1915 skriver The Pirate Bay är hycklare #2, cappuccinosocialist skriver Myten om kostnaden, Jinge skriver Ordförandelandet får svininfluensan
