Den palestinska vänstern – Fjärde delen

Den palestinska vänsterns förgreningar

PFLP – General Command

PFLP – General Command, PFLP-GC (al-Jabha sh-Sha `abiya Li-Tahrir Filastin al Qiyada al-Amma) är främst kända för sina spektakulära väpnade aktioner.
Organisationens föregångare var Palestinska Befrielsefronten – PLF, som på 50-talet bildades av Ahmad Jibril, som på den tiden var en officer i den syriska armén.
Under 1965 var PLF i några månader en del av Yassir Arafats Al Fatah. 1968 deltog PLF i bildandet av PFLP. Men på grund av meningsskiljaktigheter med PFLPs president George Habash, lämnade Jibril-falangen organisationen och bildade PFLP-GC.

PFLP-GC

PFLP-GC var medlemmar av PLO ända fram till 1984 då de uteslutna.
PFLP-GC tillhör den pro-syriska fraktion inom den palestinska befrielserörelsen. PFLP-GC beskriver sig själva som marxist-leninistiska. Deras mål är att häva den israeliska statens ställning och skapa ett fritt Palestina, där människor med olika religioner kan leva sida vid sida. Chefen för PFLP-GC, Fadil Shruru, ser organisationen inga grundläggande problem i förhållandet mellan palestinier och judar. De anser snarare att zionismen är kärnan i konflikten.

I 1976 deltog organisationen i Syriens intervention i Libanon. Dennaa intervention var direkt riktad mot den dåvarande vänsterorienterade palestinsk-libanesiska alliansens. I 1983, kämpande PFLP-GC, tillsammans med al-Fatah-oppositionen som leddes av Abu Musa, mot Yassir Arafat.
Deras förhållande till PLO-majoriteten är därför mycket spänd. I februari 1997 rapporterade den palestinska dagstidningen Al-Quds Al-Arabi om gripandet av några aktivister ur PFLP-GC. De anklagades för att ha planerat attacker mot ledande Fatahtjänstemän i den palestinska självstyredministrationen. PFLP-GC, avvisar dock detta som en falsk anklagelse.

Ahmad Jibril

PFLP-GC är en av de få palestinska grupper som Syriens makthavare ger tillåtelse att förbereda och utföra kommandoaktioner mot Israel från libanesiskt territorium. Förhållandet mellan Syrien och PFLP-GC har alltid varit starkt beroende av den ständigt förändrade politiska stämningen i regionen.
Många på vänsterorienterade palestinier kritiserar organisationen för sitt nära samarbete med den libanesiska islamfundamentalisiska rörelsen Hizbollah och deras starka relationer med den syriska regimen.

Sheik Yassin, Hamas andliga ledare.

PFLP-GC har genomfört några uppseendeväckande aktioner. Bl. a. lyckades de att ta tillfånga israeliska soldater och senare utväxla de mot ett antal palestinska politiska fångar. Däribland Hamas andlige ledare Sheik Yassin. I en annan aktion flög några gerillasoldater från PFLP-GC med segelflyg från Libanon in i norra Israel, där de dödade sex israeliska soldater innan de själva dödades.
Många palestinier kommer att minnas denna händelse som den som utlöste den första intifadan 1987. Det var PFLP-GC: s radio Al-Quds, som var denna intifadans viktigaste kommuniaktionsmedier. Trots en viss grad av popularitet på de ockuperade områdena, har organisationen ingen närmnvärdig verksamhet i Gaza och på Västbanken. Deras bas finns i de palestinska flyktinglägren i Libanon och i Syrien. PFLP-GC har aldrig varit haft ett motsvarande inflytande bland palestinier som al-Fatah, PFLP och DFLP.

Palestinas Befrielsefront – PLF

Palestinas Befrielsefront, The Palestine Liberation Front, PLF (Jabhat Al-Tahrir Al-Falastini) bildades 1977 efter en splittring från Ahmad Jibrils PFLP-GC. Anledningen till denna splittring var att PFLP-GC stöttade Syriens militära intervention i Libanon. Denna intervention var ett efterlängtat skäl för de högerorienterade maronitiska falangister som vände sig mot den vänsterorienterade libanes- och palestinska alliansen.
En marxistisk falang runt Tala’et Yaqub och den nu alidne Abu l-Abbas kritiserade dessutom att islam fick ett växande inflytande över PFLP-GCs program och att de socialistiska idéerna försvunnit. En betydande del av kritiken var också mot Jibrils diktatoriska sätt att leda.

PLF

PLF har ett marxistiskt självmedvetande och kämpar för en progressiv och demokratisk stat i hela Palestina, där alla medborgare – inklusive judar – efter eliminering av staten Israel, lever tillsammans i harmoni och ömsesidig tolerans. PLF anser zionismen vara en extrem form av rasism, som endast överlever i Israel på grund av ett massivt stöd från USA. PLF anser att USA använder Israel som ett verktyg för sina egna imperialistiska intressen i regionen.

Som en övergångslösning stödjer PLF en palestinsk statsbildning på något befriat område i Palestina. PLF erkänner inte staten Israel och accepterar inte några förhandlingar med denna stat. Då en revolutionerande lösning inte är på dagordningen, anser PLF det nödvändigt att kämpa på flera planr samtidigt: Med väpnade aktioner och en medveten mediestrategi kommer PLF vinna världsopinionen för palestiniernas sak. Genom FN vill de sätta press på Israels befolkning.
I början av 80-talet delade organisationen sig på grund av oenighet kring hållningen gentemot Fatah. Medan en falang under Tal’at Yaqub stödde upproret mot Fatah 1983 och flyttade gruppens huvudkontor till Damaskus, stötte Abu l-Abbas Yassir Arafat-falangen och öppnade sitt högkvarter i Gaza.
Båda parter är medlemmar av PLO. Abu l-Abbas flygeln har t.o.m. en representant i PLOs högsta beslutande organ – den sk Executivekommitten.

Abu Al Abbas

Även om PLF är en liten organisation, åtnjuter den en stor respekt bland den palestinska befolkningen på grund av deras uppseendeväckande aktioner. Den mest kända PLF-aktionen var kapningen av det italienska kryssningsfartyget Achille Lauro 1985. Fartyget hade 427 passagerare och en besättning på 80 män och kvinnor med sig.
under denna aktion blev en amerikansk-judisk turist dödad. PLFs aktin var ett medialt effektivt svar på en israeliska flygattacken mot PLOs högkvarter i Tunis. Detta luftangrepp kostade 75 människor livet – däribland 20 civila tunisier. PLFs aktion skapade stor publicitet kring palestiniernas sak, och gjorde organisationen mycket populärt. De lyckades dock inte att omsätta denna popularitet till en nämnvärd ökning av sina medlemmar.

Achille Lauro

Demokratiska Palestinska Alliansen – FIDA

Det palestinska flyktinglägret Yarmuk i Damaskus var 1991 skådeplats för en utdragen politisk konfrontation inom DFLP. Yasser Abd Rabuh, dåvarande medlem av DFLPs ledning, hade från 1988 till 1990 en nyckelposition i anknytning till förhandlingarna mellan PLO och USA.
Därför utvecklades Abd Rabuh mer och mer till en personlig rådgivare åt Yasser Arafat och blev mer överens med Arafat än med sin ursprungliga organisatoriska bakgrund i DFLP.

Inspirerad av utvecklingen i Östeuropa kritiserade Abd Rabuh och hans meningsfränder DFLPs brist på demokrati och organisationens hierarkiska strukturer. Sedan DFLPs majoritet avslog denna kritik, lämnade Yasser Abd Rabuhs-falangen organisationen, och bildade Palestinska Demokratiska Alliansen (FIDA).

FIDA

FIDA uppfattar sig själva som ett demokratisk, vänsterorienterat parti som har brutit med DFLPs traditionella marxist-leninistiska ståndpunkter. FIDA förkastar demokratisk-centralistiska sättet att organisera som elitistisk och auktoritär. FIDA försöker utveckla ett politiskt och organisatoriskt alternativ som enligt organisationen ”bättre motsvarar den palestinska verkligheten”.
FIDAs viktigaste politiska fråga är att genom förhandlingar med Israel nå ett rättvist fredsavtal. Partiet stöder Yasser Arafats diplomatiska kurs. Det enda villkoret för att fortsätta förhandlingarna med Israel är ett omedelbart stopp för nya bosättningar. Många vänsterorienterade kritiserar FIDA för att inte kräva upplösning av bosättningar på de ockuperade områdena och att de inte använder begreppet ”zionism”.
På grund av sina mycket moderata politiska hållningar, är FIDA första palestinska organisationen som de israeliska myndigheterna officiellt har gett en legal status i de ockuperade områdena.

Idag är ledaren för FIDA, Yasser Abd Rabuh, kultur- och informationsminister i Yasser Arafats palestinska självstyreadministration.
Ur praktisk erfarenhet med den israeliska ockupationsmakten har FIDAs förhandlingsvänliga politik med tiden utvecklat en kritisk distans:
- ”… Förhandlingarna inte leder till någonting, då nya israeliska regeringar helt enkelt inte är intresserade av att uppnå det som vi förhandlat fram med den förra regeringen …«.
- (Abd Rabuh i Middle East International, nr.562, 1997-11-07)

Palestinska Socialister – Al Sa’iqa

Den viktigaste företrädaren för strömmningen av icke-marxistiska socialister är ”Folkbefrielsekrigets avantgarde”, mer kända som Al Sa’iqa. Organisationen har sitt säte i Damaskus. Rörelsen bildades i slutet av 1967 som en palestinsk sektion i det syriska Ba’athpartiet: 1947 bildade syrierna Michel Aflaq och Salah Al-Din Al-Baitar i Damaskus det ”Arabiska Socialistiska Partiet för Återuppvaknande” – Ba’ath. Under sina studier vid Sorbonne i Paris, kom de i kontakt med marxistiska och andra socialistiska idéer, som de kopplade samman med inslag av arabisk nationalism och islam. Från det uppstod en ny ideologi: Ba’athismen. Deras program är baserat på: enighet, frihet och socialism. Trots en ytlig likhet med socialismens grundval är ba’athismen det diametralt motsatta. På det sättet att den är för privat äganderätt av produktionsmedlen och underordning av klassförhållandena under de nationella arabiska staternas intressen. Ba’ath betraktar “socialism som ett verktyg för en intensifiering av produktiviteten” (Saddam Hussein). Ba’ath är ett pan-arabiskt projekt och har därför sektioner i många arabiska länder. Både i Syrien (sedan 1963) och Irak (sedan 1968), har Ba’ath-partiet suttit vid makten. (Detta gäller då inte Irak länge efter USAs invasion. Red anm).

Al Sa’iqas väpnade gren kallas ”Den Palestinska Revolutionens Örnar” (Nusur Al-Thaura Al-Filastiniya). Al Sa’iqa har från början varit medlemmar i PLO. Partiets program är nästan identisk med sitt syriska systerpartis program. Al Sa’iqa ser den palestinska befrielsekampen som en del av den pan-arabiska revolutionen. D.v.s. vägen till Palestinas befrielse går via arabisk enhet under ledning av Syrien.
Således är den väpnade kampen den enda realistiska strategi. Al Sa’iqa menar att en sekulär demokratisk palestinsk stat där alla religiösa åsikter lever i fredlig samexistens, skulle kunna vara en tillfällig lösning tills den önskade arabiska enheten är en realitet.

Al Sa’iqa motsätter sig varje form av tvåstatslösning i Palestina, ”… för Palestina är en del av den arabiska nationen (…) i det historiska förflutna, det har aldrig existerat en palestinsk stat. Palestina är en del av Syrien!” (Citat från Al Sa’iqas ordförande Issam al-Qadi i en intervju med Michael Lüders, förlaget Fackelträger).

Även om Al Sa’iqa numerärt sett, är en av de starkaste medlemsorganisationerna bland de palestinska befrielseorganisationerna, så står deras viktiga militära roll i motsats till deras ringa politisk betydelse. I de flesta palestiniers ögon är Al Sa’iqa bara ett politiskt verktyg för den syriska regeringen. Det framkom mycket tydligt i Al Sa’iqas roll i det libanesiska inbördeskriget.
Här kämpat partiet inledningsvis på libanespalestinska vänsterns sida mot den högerkristna maronitiska milisen. Men på order av Syrien bytte Al Sa’iqas i mars 1976 från en dag till nästa över till motståndarens läger. Att kämpa mot palestinierna var oacceptabelt för Al Sa’iqas egna medlemmarna och många lämnade partiet för att ansluta sig till andra palestinska grupper.
För Al Sa’iqa innebar det stora bortfall av medlemmar, att organisationen var tvungen att gå igenom en längre återuppbyggnadsfas. Samtidigt förlorade Al Sa’iqa sin palestinska karaktär. Under 80-talet var omkring 70 procent av partiets medlemmar syrier.

Al Sa’iqa har tills idag behållit sin pro-syriska kurs, och agerar fortfarande i nära samarbete med den skiftande syriska utrikespolitiken. Liksom Syrien avvisade Al Sa’iqa Oslo-avtalet och vägrar att delta i det ”nationella dialogforumet”, som Yasser Arafat har tagit initiativet till. I detta forum, förs diskussioner mellan Fatah, Hamas, DFLP, PFLP, FIDA etc.

Arabiska Befrielsefronten

Den Arabiska befrielsefronten – ALF (Tabha Al Tahrir Al Arabi) bildades i april 1969 på initiativ av det irakiska Ba’athpartiet och som en reaktion på det pro-syriska Al Sa’iqa. Enligt ALFs president, Abdel Rahim Ahmad, företräder organisationen, som också är medlemmar av PLO, den enda giltiga ba’athismen, vars legitima ledarskap regerar i Irak.

ALF

ALF acceptera en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza som en tillfällig lösning på vägen mot en helt befriad, sekulär och demokratisk palestinsk stat där alla – inklusive judar – har samma rättigheter.
Det finns bara ett fåtal palestinier i Irak, och det finns heller inga palestinska flyktingläger i landet. Därför har ALF aldrig uppnått samma innebörd i Irak som Al Sa’iqa i Syrien, men ALF får massivt med ekonomiskt och militärt stöd från den irakiska regeringen.

Palestinska Folkkampsfronten – PSF

En av de äldsta och samtidigt minsta organisationerna I PLO är den Palestinska Folkkampsfronten – PSF, leddes av Samir Ghusa. PSF bildades i juli 1967, kort efter att de arabiska staterna hade lidit nederlag i junikriget. PSF är en av de få palestinska organisationer som bildades i de territorier som Israel ockuperade 1967.

PSF koncentrerade sig under en lång tid sin politiska verksamhet till Gaza och Västbanken. Den 24 December 1967, genomförde PSF sin första militära verksamheten i (Bethlehem). Senare byggde PSF upp ett nätverk av militära träningsläger i Jordanien. Folkkampsfronten är, enligt sin egna politiska självuppfattning, inte en marxistisk, utan en demokratisk, nationell organisation vars teoretiska grund bygger på vetenskaplig socialism.
PSF ser sin främsta uppgift att bekämpa ockupationsmakten och befria Palestina. Först därefter är det möjligt att utveckla särskilda samhällsformer. PSF kämpar för ett demokratiskt och sekulärt Palestina för alla folk och anser att det är zionismens förtryckande, reaktionära karaktär – och inte judendomen som religion – som är den sociala orsaken för konflikten i Palestina.

PSF

PSFs ordförande Samir Ghusha har varit arbetsminister i Yasser Arafats sjävstyre fram till augusti 1998. En parti-intern oenighet om demokratisering och förnyelse av de politiska perspektiven har under 90-talet lett till en splittring av organisationen. Medan Samir Ghusas falang i PSF agerar från Gaza är den andra flygeln flyttad till Damaskus.

~ av acidtrunk den januari 30, 2009.