Den palestinska vänstern – Femte delen

Härmed publicerar vi femte och sista delen i artikelserien Den palestinska vänstern.
I och med det vill vi på Badmouthredaktionen tacka alla er som läst artiklarna och vi hoppas även att ni ska ha haft nytta av de. Vi vill också tacka några danskasvenska kamrater som hjälpt till med svåra ord när internetordlistan sägt ”Dine daglige opslag i ordbogen Dansk-Svensk er brugt!”.

Vi vill också, sist men absolut inte minst, tacka våra kamrater i Danmark, det s.k. Autonomikollektivet, för deras otroligt bra texter. Här kan ni också, om ni vill, läsa orginaltexten i sin helhet.
Om ni vill läsa mer från de är det bara att besöka den här sidan. Man kan också prenumenera på deras nyhetsbrev genom att skicka ett mail till autonomikollektivet at hotmail . com.

I den här artikeln publicerar vi även en del affischer gjorda av Marc Rudin, a.k.a. Jihad Mansour, som var PFLPs grafiker under 80-talet. Varje affisch kommer ha en undertext som berättar vad de handlar om.
Håll tillgodo!

Den palestinska vänstern och OSLO-avtalet

Fredskonferensen i Madrid 30 oktober 1991 mellan PLOs ledning och de israeliska socialdemokraterna, Mapai, slutade utan synliga resultat. Resultatlösa var också de efterföljande förhandlingarna i Washington.
Överraskningen var därför stor när PLO och de israeliska socialdemokraterna efter långa och hemliga förhandlingar i Oslo, 13 september 1993, offentliggjorde en genensam överenskommelse – den s.k. »Declaration of Principles«.

May 1st Worker`s Day – workers on the frontline of the Intifada [March/April 1990]

De viktigaste punkterna i detta avtal var att skapa ett begränsat palestinskt självstyre i de ockuperade områdena i Gaza och Ariha (Jeriko). Dessutom att upprätta en provisorisk palestinsk autonom central-administration, samt ett ömsesidigt erkännande av de båda staterna Israel och Palestina. Innan 1996 skulle förhandlingarna fortsätta och då ta itu med alla andra frågor gällande situationen i Palestina.
Först och främst en avklaring av statusen för de ockuperade områden samt Östjerusalem, en lösning på flyktingfrågan för de omkring 1.233.000 palestinerna, som lever som flyktingar i de ockuperade områdena och en gränsdragning mellan staten Israel och det blivande Palestinska statsterritoriet.

Long Live the Cuban-Palestinian Solidarity [Poster 1990]

I det såkallade Oslo-II-avtalet beslutade PLO och Israel den 9 augusti 1995 att Israels militär skulle dra sig tillbaka från flera ställen i dom ockuperade områdena. Israel etablerade med sin ojämna tillbakadragningsmodell ett komplicerat förvaltningssystem i Palestina och omöliggjorde utvecklingen av en fungerande sammanhängande samhällsstruktur i dom palestinska sjävlstyrda områdena. De palestinska självstyrda områdena består numera av de så kallade A-zonerna – som är små täta zoner omkring de Palestinska städerna. De utgör 18 procent av Västbanken och är under total kontrol av Palestinerna. Utöver det så finns det så kallade B-zoner, som täcker de något större landområdena och är under delvis palestinsk och israelisk kontroll. Slutligen de så kallade C-zonerna, som utgör 60 procent av Västbanken och som är under fullständig israelisk kontroll. Resultatet blev ett geopolitisk ”lapptäcke” som gjorde det omöjligt att utveckla en sammanhängande palestinsk infrastruktur.

…och alliansen med fundamentalisterna

De palestinska och israeliska förhandlingarna i Oslo styrde PLO ut ur sin historiskt sett djupaste kris. Redan den 9 oktober 1993 kom ”Alliansen av Palestinska krafter” (Tahaluf Al-Quwa Al-Filastiniya) med ett gemensamt utalande till allmänheten där man avvisade Oslo-avtalet.
Alla kända oppositionsgrupper samlades i denna allians. I januari 1994 presenterade alliansen ett gemensamt program där man uppmanade till kamp mot avtalet med Israel och framhävde det palestinska folkets nationnella rätt till sitt land fullständigt oberoende av Israel . Palestinafrågan är en palestinsk och islamisk frågan, sade alliansen och betonade att lösningen ligger i en fortsatt väpnad kamp och en fortsättning av ”jihad”.

Stop the Terror against Palestinians in Kuwait [1991]

Även om alliansens organisationer fortfarande ansåg PLO vara det palestinska folkets legetima representant avvisade dom PLOs ledning. Alliansen förklarade att de ville bojkotta alla instanser och institutioner som omsätter Oslo-avtalet i praktiken i dom palestinska områdena.
Därutöver så uppmande man till en bojkott av valet till de självstyrande organen och att vägra samarbeta med institutioner där Yassir Arafats al-Fatah är närvarande. (PFLPs tidning al-Hadaf, nr.1175, 23.1.1994).
Uttalandet var klart dominerat av dom muslimska fundamentalistiska krafternas inflytande, och detta väckte förvåning bland den internationella vänster – i synnerhet inom kvinnorörelsen. Tills dess hade speciellt PFLP och DFLP alltid varnat för en islamisk-fundamentalistisk dominans – speciellt från Hamas.

Second Anniversary of the Sabra-Shatila Massacre – Massacres will never stop the Struggle of The Palestinians [Sept. 1984]

Högt uppsatta medlemmar av PFLP och DFLP hade vid många tillfällen slagit fast att deras kamp för en icke-religiös, demokratisk palestinsk stat inte var förenligt med Hamas idéer om ett framtida Palestina. Av just denna anledning hade PFLP och DFLP flera gånger stått tillsammans med al-Fatah på gemensamma vallistor, vid till exempel val till studentparlamentet.

Detta ändrades dock efter förhandlingarna i Madrid. Största delen av vänstern ansåg att kampen mot närmandet mellan den israeliska regeringen och dom palestinska politiska ledarna, var viktigare än de ideologiska skillnader med islamistika fundamentalister. Enligt PFLPs ledande personlighet George Habash, är den mest angelägna uppgiften att se till att USA: s delingsplan av Palestina misslyckas.

Feministisk protest

Många av dom palestinska feministerna som var aktiva inom PFLP och DFLP lämnade dessa organisationer i protest mot deras samarbete med fundamentalisterna. De ville inte acceptera att deras kamp mot kvinnoförtryck blev offret till fördel för nationala intressen. Oenigheterna inom ”Alliansen av palestinska krafter” började mellan PFLP, DFLP och fundamentalisterna när det blev klart, att alliansen inte kunde påverka Yassir Arafats planer att försonas med Israel.
När högern i Israel, under Netanyahus Likuds dominerande block, vann valet, tyckte vänstern att det var nödvändigt att man var eniga inom alla dom palestinska krafterna inklusive Fatah, för att kunna motverka högern i Israel. Detta ledde till en splittring mellan dom dominerande fundamentalistiska krafterna i alliansen och PFLP samt DFLP.

Det palestinska självstyret

Innan den israeliska armens attack på Västbanken nyligen och den systematiska ödeläggelsen av den palestinska infrastrukturen, har självstyret adminsitrerat ett geografiskt ”lapptäcke”. Det var nästintill omöjligt att resa mellan dom olika små självstyrande områdena utan att bli utsatt för trakasserier vid dom många iraeliska chekpointen. Levnadsstandarden för palestinerna har sedan slutet av 90-talet sjunkit märkbart. Särskilt i Gaza kämpar befokningen dagligen för en ekonomisk överlevnad.

12 th September 1980 Victory for Turkish Masses – Defeat for the Military Dictatorship

Medan Israel och palestinierna löpande har förhandlat om palestiniernas självbestämmande, om flyktingarnas och Jerusalems status, har dom olika israelsika regeringarna fördubblat antalet bosättare på Västbanken. Från 1993 tills idag har antalet bosättare ökat från 100 000 till 200 000.
Israel har utveklat sitt eget omfattande system av s.k. bypass roads, ett av USA finasierat vägnät, som har delat Västbanken i massvis av små områden, där palestinierna är fångade.

Det palestinska självstyrets byråkrati

Under dessa förtusättningar som har blivit katastrofalt värre dom senaste veckorna efter den israeliska armens angrepp, har Yassir Arafat upprätthållit sin enväldiga miniregim. Inga beslut tas i självstyrets administrationen utan hans samtycke. Korruption, opportunism och rygklapperi blomstrar fritt.
Palestinska medier, både den tryckta pressen och tv- och radiostationer, som berättar om de dåliga förhållandena, kämpar en hård kamp mot censur. Redaktionerna har fått instruktioner att inte sprida kritiska oppositionella, kritiska politikers och intellektuellas åsikter. Journalister och redaktörer, som agerar mot själstyre-administrationens anvisningar, riskerar att bli gripna, utsatta för våldsamma överfall eller andra traskaserier.

U.S.: Out of the Golf [July/ August 1990]

Den palestinska vänstern står idag i opposition till både Fatahs byråkratiska, odemokratiska och korrupta maktpolitik och till de islamisk-fundamentalistiska strömningara med extrema kvinnoförtyck och reaktionära hållningar. Resultatet har blivit, att vänstern för en uppslitande kompromiss-politik i ett försök för begränsat samarbete med och kritik av det palestinska självstyret.
Idag står vänstern mitt i den andra intifadan, som på många sätt skiljer sig från intifadan i 1987. Fatah har under hösten 2001 förbjudit PFLP’s väpnade del och fängslat ledande PFLP-aktivister, med anledning av PLFP’s attack mot Israels turitsminister.
Förhållandet mellan de två organisationerna har därför tydligt blivit omskakat. Detta förhindrar dock inte aktivister från de två organisationerna att kämpa tillsammans mot den israeliska ockupationsmakten.
Om den palestinska vänstern lyckas återta sitt tidigare inflytande är osäkert. Det beror till stor del på om dom vill prioritera kampen för kvinnans frigörelse, eller om det kommer att vara de palestinska flyktingarna som kommer att rösta och om den kommer att vara kosekvent på att bekämpa brott mot mänskliga rättigheter, korruption och maktmissbruk inom det palestinska självstyret.
Inte minst beror det på om vänstern kommer att kunna enas om en anti-kapitalistisk rättvis fred och en samexistens mellan Israel och Palestina. Antingen i en enda Palestinsk federation eller två delade stater.

~ av acidtrunk den januari 30, 2009.