Den palestinska vänstern – Tredje delen

Palestinas Kvinnor

I början av 1900-talet upptod de första palestinska kvinnoföreningarna. Medlemmarna var först och främst kvinnor från det kristna borgarskapet i de större städerna. Deras aktiviteter var framförallt att utföra socialt hjälparbete för fattiga familjer samt att förbereda flickors möjligheter till utbildning.

General Union of Palestinian Women

Efter första världskriget tilltog den zionistiska invandringen och en palestinsk nationalisitisk rörelse blev grundad för att försvara palestiniernas intressen. Det var denna nationella kamp som den palestinska kvinnorörelsen hade sin utgångspunkt i. De aktiva palestinska kvinnorna kämpade mot det zionistiska herradömet men inte mot patriarkala förtryck.
1921 blev Palestinian Women’s Union (PWU) bildad I Jerusalem. Denna kvinnokommitte skulle koordinera kvinnornas aktiviteter innanför den nationella rörelsen. Men kvinnorna arrangerade också antizionistiska demosntrationer på egen hand. Med sådana aktiviteter skakade PWU våldsamt om de rådande normerna för kvinnligt beteende. Upprördheten var så stor att PWU efter två år av hot och politiska påtryckningar tvingades att upplösa sig själv som en organisation.

Den första kvinnokongressen

Under 1929 samlades 300 kvinnor för det första arabiska kvinnokongressen i Jerusalem. Sedan kom kvinnors organisering i ett flertal städer. De distribuerade flygblad, skickade protestbrev till det brittiska mandatet och demonstrerade mot det zionistiska förtrycket.
Den palestinska kvinnorörelsens första dödsoffer var Fatima Ghazal, som dödades under en kvinnodemonstration 1932. Det var nu inte bara de urbana kvinnorna som var politiskt aktiva. Palestinska bondekvinnor deltog också i motståndskampen.

De försedde rebellerna i bergen med vapen och mat, tog hand om de skadade och hade kuriruppgifter. Men när det stora palestinska upproret 1936-1939 krossades militärt, drog sig kvinnorna tillbaka till en tid igen till det sociala arbetet. Då staten Israel proklamerades 1948, uppstod i kölvattnet av de stora flyktingströmmar många sociala problem som kvinnoorganisationerna tog hand om. De upprättade skolor, sjukhus, barnhem för föräldralösa flickor osv.
De flesta kvinnoorganisationerna dominerades av borgerliga kvinnor som ville ha en palestinsk stat, men inte på något sätt var där för att försöka förändra könsrollerna och bryta med den rådande könsnormer och tabun.

Kvinnorna och den palestinska vänstern

År 1965 grundades General Union of Palestinian Women (GUPW) som en del av det nationella befrielseorganisationen PLO. GUPWs uppgift var att mobilisera kvinnor till den nationella befrielsekampen och vara en officiell representant för Palestinas kvinnor i olika internationella kvinnorkonferenser.

Även om GUPW inte satte de stora frågorna om kvinnosyn och könsroller i det palestinska samhället, så banade de vägen för en ny generation feminister som organiserade sig i slutet 70-talet.
År 1978 bildade Women’s Work Committee (WWC), som var oberoende från andra politiska organisationer. Kvinnorna bakom WWC var vänsteraktivister, många av dem sympatiserade med DFLP. I WWC träffade palestinska kvinnor från alla klasser och skikt, och efter en kort tid etablerades en lång rad WWC-avdelningar i byar, städer och flyktingläger.

General Union of Palestinian Women (GUPW)

WWC var demokratiskt organiserade och riktade sig främst till kvinnliga palestinska arbetstagare. Redan från början WWC betonade att de kämpade mot en “Tripple Oppression”: Som palestinier, som arbetstagare och som kvinnor.
Gång på gång varnade WWC för att underordna kvinnokampen den nationella kampen och för att upprepa bittra erfarenheter från den algeriska revolutionen. Just Algeriet hade visat att kvinnors deltagande i den nationella kampen och befrielsekampens seger inte automatiskt skulle leda till lika rättigheter mellan kvinnor och män.
Den nationella kampen splittrade kvinnorörelsen. Det var fortfarande den nationella kampen som var den avgörande faktorn för kvinnors organisering. I takt med att den tilltagande fraktioneringen inom befrielsekampen så växte också motsättningarna inom kvinnorörelsen.

På landsbygden, där Fatah dominerade politiskt, var bara kvinnor från Fatah verksamma. I områden där PFLP och DFLP var särskilt starka, var det bara kvinnor därifrån som var aktiva. I början av 1980-talet var splittringen av WWC fullständig. Organisationer som PFLP, DFLP, kommunistpartiet PCP och Fatah byggde sina egna kvinnokommittéer som organisatoriskt sett var självständiga, men som i praktiken var försvarare av sina respektive partiers program. Under intifadan 1987, organiserade även Hamaskvinnor i egna grupper.
Denna uppdelning I fraktioner försvagade den palestinska kvinnorörelsen. Det var inte kvinnors intressen som stod fronten för aktiviteterna, däremot var det de politiska målen bland de guerillaorganisationer, där det var män som tog besluten.
Det var sällsynt att patriarkatet och dess ideologiska, sociala och rättsliga uttrycksformer var under diskussion bland kvinnokommittéer. De nationella målen höll fast kvinnorna.
Inte heller de tre vänsterorienterade kvinnokommittéerna med anknytning till PFLP, DFLP och PCP (nuvarande PPP) tematiserade kvinnors roll i det palestinska samhället i allmänhet.
Istället kämpade de med fackföreningarna för kvinnliga arbetstagares rättigheter: för lika lön, föräldraledighet, sjukdlön och att inrätta daghem i fackföreningarnas regi.

Dessutom organiserade kvinnokommittéerna demonstrationer mot den israeliska ockupationsmakten och organiserade hungerstrejker till stöd för politiska fångar. Noterbart är att PFLP-guerillan inrättatade särskilda enheter för kvinnor, men detta försök som innebära ett större antal kvinnor i dem väpnade kampen blev aldrig mer än ett kortsiktig experiment.

Intifadans kvinnor

Det var den första intifadan, 1987, ”Stenarnas Uppror”, som skapade de grundläggande förändringarna i de palestinska kvinnorörelsena. Udner denna intifadan var det inte bara kvinnokommittéernas aktivister, utan palestinska kvinnor i alla åldrar och från alla klasser som deltog i motståndet mot den israeliska ockupantionsmaktemn. Tusentals kvinnor blev under den intifadan politiskt aktiva för första gången i sina liv.

De ledde demonstrationer, byggde barrikader, kastade stenar och distribuerade flygblad. Kvinnokommittéer, folkkommittéer och invånarkommittéer fick en tillströmning, som i styrka och dynamik överträffade allt som man hade sett fram till dess. Den israeliska ockupationsmakten försökte stoppa denna utveckling genom massiv repression mot aktiva kvinnor.

Razzior mot kvinnokommittéer, mot förskolor och mot kooperativ var vardagliga företeelser, liksom gripanden, brutala förhörsmetoder, könsdiskriminerande och sexuell tortyr. Många av intifadans kvinnliga aktivister har varit föremål för många år i husarrest eller försvunnit i israeliska fängelser.
Den israeliska repressionen fick sin effekt. Under intifadans 3 år var tex invånarkommittéerna nästan helt krossade, och kvinnorörelsen hade alltså förlorat en mycket viktig plattform i det offentliga rummet.

Hamas angriper kvinnorörelsen

De aktiva kvinnorna mötte också på förtryck från delar av det palestinska samhället. Den islamiska Hamas-rörelsen fick allt mer fotfäste bland den palestinska befolkningen som var frustrerade över intifadans utveckling. Som start gick Hamas till attack mot kvinnorörelsen.

Redan under det första året av intifadan dök det upp Hamasgraffiti, som uppmanade palestinska kvinnor att bära slöja – den arabiska hijab. Speciellt i Gaza, där Hamas var starkast, var kvinnorna som gick ut på gatorna utan en slöja likställda som spioner och kolloboratörer, och det kastades både tomater och sten på dem. Även barn och ungdomar deltog i dessa attacker – uppeldade att göra det via Hamaspropaganda.

Kvinnokommittéerna tryckte på intifadans enade ledarskap (UNLU), där såväl Fatah, PFLP, DFLP och PCP var representerade, att fördöma attackerna mot aktiva palestinska kvinnor. Under vissa perioder, sattes det in patruller för att skydda kvinnor i särskilt farliga områden. Men det var och blev bara ett halvhjärtat initiativ.
Rädslan för Hamas var för stark och det värdet man gav till kvinnorna, var för litet. Fler och fler kvinnor var hemma och vågade sig inte längre ut, och därmed förlorade intifadan ens tor del av sin slagkraft. På grund av denna utveckling finns det bland palestinska kvinnor i dag mycket olika värderingar av intifadans betydelse för kvinnorörelsen.

Hamas flagga på demonstration i Stockholm. (Obs! Personerna på bilden har inget med artikelns innehåll att göra)

Många kvinnor upplevde intifadan år 1987 som ett misslyckande, eftersom deras personliga situation försämrades i takt med att reaktionära och kvinnofientliga krafter blev starkare. Andra kvinnor betonar dock att den andra intifadan trots allt, öppnade upp många kvinnor ögon för källorna till deras förtryck. I kvinnokommittéerna diskuteras nu inte längre bara den nationella befrielsekampen, utan demokrati, hierarkier och organisatoriska principer inom palestinsk politik står också på dagordningen.

Palestinska kvinnor har nu börjat ta itu med frågor som sexuella övergrepp och våldtäkter. Bl. a. kvinnorörelsen Al Fatar kämpar mot s.k. hedersmord. Det är i det palestinska samhället brett accepterat att det är okej att döda en kvinna om hon med hennes beteende har kränkt ”familjens heder”.
För de palestinska kvinnoaktivisterna, det har inte varit lätt att kasta ljus över dessa områden. Sexuellt våld mot kvinnor och flickor är ett absolut tabu i det palestinska samhället, där kvinnors sexuella kontakter utanför äktenskapet bryter mot hela familjens ära – även om det har hänt mot hennes vilja.
Trots det lyckas palestinska kvinnoaktivister att inrätta en jourtelefon för misshandlade kvinnor och att anordna konferenser där kvinnor i offentliga rapporter berättar om sexuella övergrepp inom familjen och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det partriarkala palestinska självstyret

Efter Oslo-avtalet och ”fredsprocessen” var de diplomatins tid i Palestina, och gräsrötterna, inkl. Kvinnokommittéerna, förlorade sin betydelse. Självstyrets myndigheter under Arafat etablerade auktoritära och patriarkala strukturer.
Över 90 procent av alla poster i regeringen och förvaltningen var besatta av män. Om myndigheterna kritiserades för detta, försvarade de sig med att det inte fanns några kvalificerade kvinnor för dessa uppgifter. Kvinnorörelsens svar var att publicera en lista över 2500 kvinnor, som utifrån deras kunskaper mycket väl kan anses vara kvalificerade för positioner i såväl regeringen som förvaltningen.

I takt som självstyremyndigheten inrättades, blev kvinnorörelsen institutionaliserad och förlorade sin aktivism. Myndigheter inrättade en kommitté för kvinnofrågor, som bl. a. verkade för att jämställdhet mellan män och kvinnor skulle skrivas in i den palestinska konstitutionen. Ett kvinnocenter för juridisk rådgivning och stöd har i en större studie analyserat alla lagars könsskillnader.
Resultatet var nedslående: Kvinnliga anställda kan enkelt få sparken om de gifte sig eller blev gravida. Arbetsmarknadslagen gäller inte för typiska kvinnliga yrken. Lika lön för lika arbete är rena framtidsmusiken palestinska kvinnor. Om en kvinna dödar hennes make i svartsjuka, riskerar hon dödsstraff. Om en man dödar sin fru av samma anledning, behöver han är inte oroa sig för någon bestraffning.

När och hur man kommer rätta till dessa och andra skillnader mellan män och kvinnor i det palestinska samhället, äterstår att se. Just nu är både kvinnor och män upptagna med att fördriva Sharon förblindande soldater som vid denna tidpunkt mördar och sprider fruktan, skräck, sorg och ilska i de palestinska områdena.

~ av acidtrunk den januari 28, 2009.