Den palestinska vänstern – Andra delen

PFLPs och DFLPs historia och politik

De två viktigaste organisationerna inom den palestinska vänstern är Folkfronten för Palestinas Befrielse – PFLP och Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse – DFLP. De båda rörelserna, som sedan 1969 politiskt gått skilda vägar, har sina rötter vid Amerikanska Universitetet i Beirut i Libanon. Här bildade arabiska studenter och intellektuella under 1930-talet kulturgruppen Al Urwa Al Wuthaq (Det oupplösliga bandet).
I kölvattnet av fördrivningen av palestinierna och bildanet av staten Israel 1948 , som kom att kallas för Al Naqba – Katastrofen, utvecklades gruppen snabbt till ett arabiskt socialistiskt diskussionsforum. De arabiska progressiva intellektuella på Beiruts universitet ansåg att zionismen var en existentiell fara för hela den arabiska världen. Majoriteten av de intellektuella menade att nederlaget inte bara var en palestinsk tragedi, utan i lika hög grad var det också ett militärt och politiskt nederlag för alla arabiska feodalsamhällen. Lösningen kunde därför bara vara att de arabiska länderna gemensamt genomförde en borgerlig revolution, som kunde skapa grundläggande förändringar samhällssystemet i såväl materiell, andlig och moralisk mening. Förutsättningen för att denna förnyelse skulle finna stöd var utvecklingen av självkritik, de arabiska staternas enighet, avskaffande av de feodala strukturerna och åtskiljning mellan stat och religion.
Då det arabiska borgarskapet, till skillnad från dess motsvarighet i Europa bara spelade en underordnad roll i den arabiska världen, måste de nödvändiga samhällsförändringarna äga rum under ledning av den progressiva arabiska eliten. För att uppnå reellt inflytande var denna elit tvungen att samlas i välorganiserade organisationer och partier. Det var med andra ord elitens avantgardeparti som skulle vara den drivande kraften i en grundläggande samhällsförändring. Paralellerna till Lenins koncept för det bolsjevistiska ”en ny sorts parti” gick inte att ta miste på. Denna partiuppfattning skapade senare grunden för såväl PFLPs som DFLPs strategi och organiseringssätt.

Arab Nationalist Movement – ANM

I början av år 1950 bildade arabiska studenter ”Arabnationalistisk Ungdom”, som arbetade för arabisk enhet, och ”Motståndskommitten mot fred med Israel”. Deras illegala tidskrift, Al Tha’r” (Hämnden), utkom i upp till 15000 upplagor. Dessa två organisationer var kärnan i Arab Nationalist Movement, ANM som bildades 1952. De senare ledarna av PFLP, George Habash och Wadi’ Haddad, som båda arbetade som läkare, hoppade då över från kulturgruppen Det oupplösliga bandet och blev senare ledande aktivister inom rörelsen. De första åreni ANMs tid gick mest åt att bygga en effektiv och disciplinerad organisation som var i stånd att utveckla ett mångfaldigt motstånd mot det militärt överlägnsa Israel. ANM utvecklade med stor kraft en motståndskultur bland den palestinska befolkningen. Rörelsen genomförede politisk skolning, lärde människor att läsa och skriva i flyktinglägren, uppbyggande av vårdinrättningar m.m.

Gamal Abdel Nasser

Che Guevara med Gamal Abdel Nasser till höger

1952 övertog en grupp oavhängiga officerare under ledning av Gamal Abdel Nasser makten i Egypten. Då Nasser som svar på ett israeliskt angrepp på Gaza, i februari 1955 startade ett guerillakrig mot Israel, utlöste han en stor begeistring hos ANM. Nationaliseringen av Suezkanalen i juli -56 och Sovjetunionens vapenleveranser förankrade idén om en arabisk enhet i stora delen av den arabiska världens befolkning. Denna eufori förskräckte de gamla arabiska feodalherrarna som nervöst oroade sig över destabiliseringen av deras hittills oinskräkta maktpositioner. Jordaniens kung Hussein försökte att stoppa denna rörelse genom att arrestera samtliga kända ANM-aktivister. Medan många av de blivande PFLP-aktivisterna fängslas, lyckades George Habash att fly till Damaskus där ANM upprättade sitt högkvarter. 1959 bildade ANM en militant gren, som militärt var underordnat den egyptiska armén. 1963 utkämpade ANM ett guerillakrig mot den brittiska kolonialmakten över Sydjemen och bistod Dhofars befrielsefront i kampen mot de feodala sultanstyrena i Oman.

De första guerillaaktionerna

Wadi” Haddad

Vid ANMs kongress 1962 blev den utdragna konflikten mellan en ny socialistisk vänstervåg och den klassiskt borgerliga nationalismen avgjord till fördel för socialisterna. Deras utåtriktade organ blev Al Hurriya, Friheten. Drån denna tidpunkt var ANMs ledord ”Enhet, frihet, socialism och återerövring av Palestina”. Under ledning av Habash och Haddad uppstog nu de första guerillakommandona, som, oberoende av Egypten, genomförde mindre aktioner på ockuperad mark. De flesta aktivitete vi denna tidpunkt var begränsat till att bygga upp en infrastruktur för vapensmuggling in till de palestinka områdena och byggandet av vapendepåer.

PLO bildas

På Arabiska Förbundets toppmöte i Kairo i januari 1964 beslutade de samlade statscheferna på initiativ av Egyptens Gamal Abdel Nasser att bilda Palestinska Befrielseorganisationen, PLO.
Som frontfigur för den nybildade organisationen utnämnde Nasser en tidigare diplomat i Syriens och Saudi Arabiens tjänst, Ahmad Al Shuqairi. Han kallade i maj 1946 till PLOs första palestinska nationalkongress, där bestämde man en palestinsk nationell plattform med PLOs målsättningar. Kongressen beslutade också om en upprättning av en palestinsk befrielsearmé.

Yassir Arafat

ANM hälsa bildanden av en broderorganisation välkommen. Dess dominerande vänsterfalang menade att PLO skulle utvecklas till en gemensam, revolutionär, palestinsk organisation som var legitim genom val, finansiellt oberoende ochs om skulle ha sin bas i de palestinska flyktinglägren samt prioritera guerillaaktiviteter.
PLO som helhet var dock långt ifrån dessa mål. Kongressens sammansättning var vid denna tidpunkt inte representativ för den palestinska befolkningen. De hade därför bara väldigt få kontakter i de palestinska flyktinglägren. Många av de vänsterorienterade delegaterna blev dessutom förhindrade i att delta i PLOs bildande. De fick ingen inresevisum till östra Jerusalem, som på den tiden var underställt De jordanska myndugheternas administration. Bland de avvisade fanns bla den kände palestinske författaren och dåvarande ANM-medlemmen Ghassan Kanafani.
Den nybildade militanta grenen av PLO, som kallades PLA, blev integrerat i den reguljära militären från Syrein, Egypten och Irak. Därutöver var PLO finansiellt beroende av de arabiska staternas regimer. De arabiska statsledarna hade emellertid inget intresse i att vara till hjälp vid bildandet av en självständigt agerande representant för det palestinska folket. Tvärtom så räknade de arabiska statsledarna att de med hjälp av PLO kunde kontrollera och styra över e autonoma, oberäkneliga palestinska grupperna og kanalisera deras aktiviteter in i deras egna maktpolitiska ramar.
Yassir Arafats ”Fatah” försökte, liksom ANM, förgäves på PLOs kongress att få igenom kravet om att prioritera den väpnade kampen för Palestinas befrielse. Fatah-grenen kritiserade dessutom PLOs beroendeställning till Egypten och varnade för en konsekvent kamp för ett självständigt PLO.
Trots att Fatah hade många liknande politiska värderingar som ANM, så låg organisationens grundhållning långt ifrån den palestinska vänsterns positioner:

- Medan Fatah strävade efter en nationell strategi, som inte belyste de sociala motsättningarna inom den palestinska befolkningen, så profilerade sig ANM utifrån de existerande sociala klasskillnaderna och det revolutionära perspektivet.
- Medan Fatah ansåg Palestinas befrielse vara en förutsättning för en enighet inom den arabiska världen, så menade ANM motsatsen, att den arabiska enigheten och grundläggande samhällsförändringar var förutsättningen för Palestinas befrielse.
- Medan Fatah strävade efter en palestinsk stat, ansåg ANM ännu en arabisk statsbildning vara överflödig.
Dessa grundläggande skillnader har intill idag präglat förhållandet mellan Fatah och vänstergrenen inom PLO.

PFLP

Under junikriget 1967 vann Israel en förkrossande seger över de inbördes konkurrerande och dåligt utrustade arabiska armeérna. Detta förändrade hela Mellanösterns geopolitiska landskap: Israel hade med erövringen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem nu ockuperat det resterande av de palestinska territorierna. Nya flyktingström vällde nu in i grannländerna. President Nasser miste efter nederlaget sin image bland många araber. Nasser stod inte längre som garant för Palestinas sak. De sporadiska guerillakrigen, som de palestinska frihetskämparna (Fidayin) hade startat i början av 60-talet, blev nu också av de arabiska staterna ansedda att vara det egentliga aleternativet. Därmed blev det nu skapat den politiska, ideologiska och inte minst det militära utrymme för en självständig palestinsk befrielsekamp mot Israel.
Efter att den första chocken hade lagt sig, möttes ANM-ledningen i juli 1967. Samtliga deltagare var nu klara över att de arabiska staterna under en lång tid framöver inte kommer kunna var ai stånd att vinna över den israeliska militären somde västliga staterna hade bestått med toppmodern vapenteknologi och militär ”know-how”. ANMs olika falanger var eniga om att de småborgerliga arabiska regimerna, dit de nu också räknade Egypten, aldrig någonsin ville eller kunde befria Palestina. De konstaterade att tiden var mogen för det ”väpnade folkmotståndet i den arabiska världen”, under ledning av revolutionära organisationer och av de proletära grupperna i Palestinas flyktingläger.

PFLP

Situationen i Palestina tvingade PFLPs militära ledninge att slå sig ned i Jordanien men efter konfrontationer med de jordanska makthavarna i september 1970 flyttade PFLPs ledning till Libanon och Syrien. De arabiska staterna, varifrån de palestinska angreppen mot Israel utgick, lade under tidens lopp större o större hinder för aktionerna. Det faktum att de palestinska befrielserörelserna blev en högst problematisk inrikespolitisk faktor för de respektive arabiska regimerna. Detta var orsaken till löpande politiska och militära konflikter mellan arabiska länders militärer och de palestinska väpnader grenarna. Redan eftet PLOs tillbakadragning från Beirut 1986 blev antalet kommandoaktioner mot Israel mindre. Med avväpningen av de palestinska organisationerna i Libanon i början av 90-talet blev de väpnade angreppen mot ockupationsmakten Isrrael ytterligare reducerat. Denna nya strategi krävde en politisk och organisatorisk omgruppering: 11 september 1967 bildade guerillagrupperna med anknytning till ANM, Ungdomens Hämnd och tillbakavändandets Hjältar samt Ahmad Jibrils grupp Palestinsk Befrielsefront och den palestinska sektionen av ANM, den nya organisationen PFLP, Folkfronten för Palestinas Befrielse (Al Jabha AL Shaabiya Li Tahrir Falastin). George Habash blev organisationen frontperson.

PFLP aktivist

Den första euforin blev dock snabbt nedbromsad av oenigheter mellan de olika politiska inriktningarna. Ahmad Jibril, som tidigare var officer i syriska armén kritiserade att organisationen prioriterade de teoretiska diskussionerna högre än den militära praktiken. I september 1968 lämnade han därför PFLP och bildade Folkfronten för Palestinas Befrielse – Generalkommando, PFLP-GC. Senare skedde ännu en splittring, då den tidigare sk progressiva falangen i ANM omkring Naif Hawatmeh lämnade PFLP. Hans grupp tog konsekvensen av en årlång intern konflikt med ANMs sk ”historiska falang” kring Habash. Hawatmeh-falangen kritiserade PFLP-majoriteten för att inte den rätta tolkningen av marxism-leninismen.

Oenigheter om väpnad motståndskamp

PFLP splittrades tidigt bland annat pga personliga konkurrensförhållanden mellan först och främst Habash och Hawatmeh. Men det var också politiska oenigheter om förhållandet mellan den väpnade kampen och en avantgardistisk organisations roll som ledde till splittringen. Habashfalangen var inspirerade av den kubanska, kinesiska och vietnamesiska revolutionen och menade att den väpnade kampstrategin var ett medel för att mobilisera de palestinska och arabiska massorna. Hawatmehfalangen däremot var inställda på att först bygga en avantgardeorganisation som förutsättning för den väpnade kampens lyckande.
Oenigheten drogs till sin spets i början av 1969 till den graden att det ledde till väpnade konfrontationer mellan de olika falangerna. Konfliket blev avbruten först efter att Yassir Arafat grep in.
I februari 1969 bildade falangen kring Naif Hawatmeh Den Demokratiska Folkronten för Palestinas Befrielse DPFLP. 1974 bytte organisationen namn till Den Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse DFLP. Ett stort antal ledande aktivister gick samman med Hawatmeh och ut ur PFLP, däribland hela readktionen för PFLPs dåvarande partiorgan Al Hurriya (Friheten), som efter det blev DFLPs officiella partiorgan.
PFLP beklagade avhoppen från partiet, som kostade organisationen en del erfarna aktivister. PFLP startade omgående uppbyggandet av en veckovis tidning Al Hadaf (Målet), som ända till idag har varit PFLPs utåtriktade organ. På grund av ekonomiska problem utkommer nu Al Hadaf endast varannan vecka.

Bildandet av PFLP i december 1967 markerade avslutningen på en lång väg från en radikal arabnationalistisk rörelse till en organisation som baserade sin politik på en socialistiskt och antifascistisk grund. Under en längre tid uppfattade PFLP sig själv som en småborgerlig, revolutionär demokratisk organisation, på väg att bli ett kämpande marxist-leninistiskt parti. Målet var att bli ett avantgardeparti som kunde föra vidare kampen för Palestinas befrielse.
Vid PFLPs andra kongress förklarade partiet sig som marxistiskt. Samtidigt slog kongressdeltagarna fast att de uppfattade marxism-leninismen som ett levande politiska analysredskap som inte hade något att göra med den dogmatiserade och styvnade socialismuppfattningen som de arabiska ländernas kommunistpartiet stog för.
På 20-årsdagen för bildandet av PFLP 1988 förklarade George Habash att PFLPs omvandling till marxist-leninistiskt parti nu var avslutad. Nästa mål var att integrera partiet i gemensamt arabiskt kommunistiskt parti. Bildandet av en förenad central ledning ihop med DFLP i oktober 1993 och erkännandet av ett gemensamt ”program för den nationella frälsningsfronten” i juni 1994 blev det första som skrevs i denna riktning.

PFLPs strategi fram till idag

PFLP bygger sin strategi idag kring tre grundpelare, palestinsk självständighet, panarabism och en odogmatisk form av marxism. När man under PFLPs femte kongress 1993 avvisade de dogmatiska marxismtolkningarna genom att hänvisa till citat av Goethe, ”Grått, min vänner, är all teori, grönt är däremot livets trä” för att därefter precisera deras hållning på följande vis: ”… De arabiska marxisterna står inför utmaningen att utveckla en teori som står i överenskommelse med våra egna värderingar. Att hålla fast vid denna princip är förutsättningen för att kunna översätta marxismens väsen till den konkreta politiska, ekonomiska och sociala verkligheten i den arabiska världen”. (Al Hadaf nr 1148 – 1151, maj – juni 1993). PFLPs perpesktiv har alltid varit att befria HELA Palestina samtidigt som en grundläggande samhällsförändring av de arabiska reaktionära regimerna. Om Israel tvingas att återlämna de ockuperade områdena skulle det enlingt PFLPs uppfattning bara vara ett första steg i befrielsen av Palestina och de arabiska ländernas befolkning. Härmed avskiljer sig PFLP i grunden från såväl DFLP, som är för en två-statslösning, som från Fatah, som enligt PFLP huvudsakligen representerar det palestinska borgarskapet och har aldrig blandat sig i de arabiska makthavarnas inrikespolitiska angelägenheter – och som regel avstämmer Yassir Arafat sin politik med de skiftande allianserna bland den arabiska världens makthavare.
Då majoriteten av den palestinska befolkningen på Västbanken har varit boende i området i generationer och föredrar en tvåstatslösning, har PFLP inte det stödet i den delen av Palestina. Dock har de det i gengäld i Gaza, där 75% av palestinierna är flyktingar. Hälften av de lever under miserabla förhållnaden i flyktinglägren. Det är här intifadan tog sin utgångspunkt och det är här PFLPs mål att befria hela Palestina har sitt största stöd.

Den väpnade strategin

Internationellt blev PFLP kända för sina spektakulära aktioner under 60- och 70-talet.
PFLP gemomförde en rad flygkapningar för att skapa internationell uppmärksamhet kring palestiniernas situation. Den mest kända och mest lyckade aktion blev genomförd av ett PFLP-kommando under ledning av en ung palestinsk kvinna, Leila Khaled, den 23 juli 1968. Ett israeliskt El Al-flygplan blev kapat på vägen från Rom till Tel Aviv och PFLP-kommandot tog över kontrollen över planet. PFLP utlöste därmed en chock i Israel och lyckades att tvinga den israeliska staten till förhandling. Efter långa förhandlingar utväxlade Israel en grupp fängslade palestinska politiska fångar mot de bortförda israelerna. Under 70-talet genomfördes ett otal flygkapningar. En del av dessa kapningar genomfördes som gemensamma aktioner mellan PFLP och europeiska och andra arabiska antiimperialister. De flesta av dessa aktioner misslyckades och kostade såväl civilias som aktivisters liv.

Leila Khaled

Situationen i Palestina tvingade PFLPs militära ledning att slå sig ned i Jordanien men efter konfrontationer med de jordanska makthavarna i september 1970 flyttade PFLPs ledning till Libanon och Syrien. De arabiska staterna, varifrån de palestinska angreppen mot Israel utgick, lade under tidens lopp större o större hinder för aktionerna. Det faktum att de palestinska befrielserörelserna blev en högst problematisk inrikespolitisk faktor för de respektive arabiska regimerna. Detta var orsaken till löpande politiska och militära konflikter mellan arabiska länders militärer och de palestinska väpnader grenarna. Redan eftet PLOs tillbakadragning från Beirut 1986 blev antalet kommandoaktioner mot Israel mindre. Med avväpningen av de palestinska organisationerna i Libanon i början av 90-talet blev de väpnade angreppen mot ockupationsmakten Isrrael ytterligare reducerat.
PFLP har sedan sitt grundande genomfört ett otal guerillaaktioner mot israeliska mål. Såväl i själva Isrrael som på globalt plan. Mål för PFLPs aktioner var bl a den israeliska militärens infrastruktur och militärpersoner, industriella mål, ekonomiska mål, offentliga biografer och restauranger. I slutet av 70-talet stoppade PFLP sina aktioner utanför Palestina.

Idag avvisar PFLP väpnade aktioner mot civila mål samt israeliska institutioner utanför Israel. Däremot fasthåller PFLP vid att väpnade angrepp mot ockupationsmakten, inkl israeliska bosättningar. PFLP menar att likvidering av angivare och kolloboratörer är legitimt. T. Ex sköt ett PFLP-kommando 1986 borgmästaren i Nablus, Zafir al Masri, som var satt på posten av Israel. Enligt PFLPs ledning har deras väpnade gren ”Röda Örnen” (Al Nasr Al Ahmar), genomfört 61 militära angrepp bara under periode 1991-1994.
Nyligen dödade ett PFLP-kommandi den mest rabiate ministern i Sharons regering, Rehavam Zeevi, som offensivt propagerade för att Israel skulle annektera samtliga palestinska områden och fördriva samtliga palestinska invånare.

Demokratisering av PFLP

För PFLP var sammanbrottet av de post-stalinistiska regimerna i Östeuropa inte ett nederlag för den marxistiska socialismen, men snarare ett politiskt fall för ett system där byråkratiska stela marxist-leninist-doktrinen inte hade förmått att förnya sig. PFLP menade att det var på brist på demokrati i parti och statsstrukturen som var en av huvudorsakerna till sammanbrottet. Detta erkännande samt organisationens anpassning till den grästrotsgrundade intifadan i december 1987, banade väg för demokratisering av de hierarkiska strukturerna som PFLP hade utvecklat under loppet av son 20-åriga existens. Således beslutad PFLPs nationalkongress 1993 om en rotationsordning på samtliga av partiets ledarposter, inkl ledarposten. Partiet öppnade upp för diskussioner och beslutningsprocesserna utgick från partiets grästrot. 60% av partiets dåtida ledning blev utbytt via demokratiska val. Det var främst aktivister från de ockuperade områdena med anknytning till intifadan som härmed kom in i ledningen. Samtidigt blev eksisterande oenigheter innanför partiet offentliggjorda i PFLPs organ Al Hadaf. PFLPs ”Grand old man”, George Habash, tonade ned sin dominans och drog sig tillbaka till rådgivande funktioner.

DFLP

”Den Demokratiska Folkfronten för Palestinas Befrielse” – DFLP (Al-Jabha Al Dimukratiya li Tahrir Falastin), bildades 1969 som ett resultat av en splitring inom PFLP. Stridigheterna skapade en stor klyfta mellan de två ledande organisationerna inom den palestinska vänstern. Det finns många likheter mellan PLFP och DFLP, men det finns också viktiga politiska skillnader. DFLP vill liksom PFLP att man ska störta de arabiska, reaktionära regimerna, bevara enigheten inom PLO och betonar nödvändigheten av väpnad kampstrategi. Likaså avvisar DFLP, som PFLP, också all kontakt med pro-zionistiska krafter. Perspektiven är också gemensamma när det gäller tiden efter befrielsen. DFLP’s mål är utvecklingnen av en ”Folk-demokratisk arabisk union”, där en framtida palestinsk stat ingår. Trots dessa är oenigheterna med PLFP av stor betydelse:
Till skillnad från PFLP anser DFLP att en allians med den israeliska arbetarklassen är absolut nödvändig för att en revolutionär process i hela Palestina ska genomföras.
Det var därför ingen tillfällighet att det var DFLP som var den första palestinska organisationen inom PLO, som tog kontakt med en israelisk, vänstersocialistisk organisation – MATZPEN (Kompass). En annan väsentlig skillnad är DFLPs prioritering av den väpnade kampen som enligt organisationen förutsätts av en kämpande massorganisation. Trots några uppseendeväckande väpnade aktioner som DLFPs väpnade gren, “Röda Stjärnan” (Al Najm Al Ahmar), tog ansvar för, har organisationen alltid prioriterat politiskt gräsrotsarbeten inom palestinska fackföreningar, kvinnoorganisationer och förvärvsorganisationer.

DFLP har sedan 70-talet varit anhängare av idén om en tvåstatslösning. På partikongressen I september 1994 förklarade DFLPs delegater sig eniga till principen “Ett land mot fred med Israel” och sade därmedja till en palestinsk stat I Gaza och på Västbanken. Dock med betoning på att den israeliska militären drar sig tillbaka till 1967 års gränser och att det arabiska Jerusalem blir huvudstad I den palestinska staten och att samtliga flyktingar i princip skulle få möjlighet att återvända. Under dessa premisser förklarade sig DFLP beredda att delta I förhandlingarna med Israel.

Stenarnas uppror – Intifadan 1987

Även om den väpnade kampen mot ockupationsmakten fortfarande spelar en viktig roll för PFLP, så har dess strategiska betydelse dalat. Andra kampformer har kommit till och det har uppstått nya uttrycksformer för militant motstånd. Först och främst under inflytande av “Stenarnas uppror”, den första intifadan som startade i december 1987. Enligt PFLPs strategi ska de väpnade aktionerna komplettera intifadan, men får aldrig ersätta den.

Intifadan 87 markerade utan tvivel en vändpunkt I den palestinska befrielsekampens historia. Den palestinska befolkningen på Västbanken och i Gaza tog ledningen över det palestinska motståndet och organiserade det dagliga livet i gemensamma demokratiska strukturer. Mediernas bilder på stenkastande barn och unga som gick till angrepp mot beväpnade soldater från den israeliska ockupationsmakten skapade stor sympati för den palestinska saken bland världens folk.

Yitzhak Rabin uppmanade under intifadan alla israeler att bryta varje ben i kroppen på arabiska män.

Mot bakgrund av intifadan har PFLP sedan slutet av 80-talet gett det politiska och sociala arbetet högsta prioritet. Det palestinska motståndets centrum bytte iom intifadan plats från Tunisien och Syrien till de ockuperade områdena i Palestina. I kölvattnet av intifadan fortsatte PLOs ledning på internationellt plan sin diplomatiska kamp för en upprättning av en palestinsk ministat på Västbanken och i Gaza. Fatah och PFLP var representanter för de två meningsskiljaktiga falangerna inom PLO:
Medan Fatah såg intifadan som en pressande faktor för att tvinga Israel till förhandlingsbordet och leda till upprättning av en palestinsk stat, så hoppades PFLP att intifadan kunde tvinga Israel ut ur de ockuperade områdena, utan förhandling och utan eftergifter till den israeliska ockupationsmakten.

Gnistor till en palestinks stat?

På initiativ av Fatah, proklamerade Det 19e Palestinska Nationalrådets församling den 15 november 1988 “bildandet av en palestinsk stat på Palestinas mark med Jerusalem som huvudstad”. Trots de stora oenigheterna stödde PFLP och DFLP detta förslag för att bevara enigheten inom PLO. Över 100 länder, däribland samtliga arabiska stater, med undantag för Syrien, samt många länder I Afrika, Sydamerika och Asien, erkände denna nya palestinska stat som vid denna tidpunkt stod “utan territoriella maktbefogenheter”.
Den enda som protesterade mot detta bildande av en palestinsk stat var förutom Syrien, de palestinska islam-fundamentalistiska organisationerna Hamas och Al Jihad Al Islami (Islamiska Jihad). Därmed profilerade sig dessa två organisationer vara för de palestinska flyktingarna som de enda sanna representanterna för Palestinas sak. I motsättning till de palestinierna som lever i Palestina (Dakhil) kände sig inte flyktingarna i exil (Kharij) tillgodosedda I denna proklamation.

Trots att PFLPs och DFLPs stora aktivitetsnivå under intifadan, lyckades de två fundamentalistiska organisationerna att framställa sig som de mest konsekventa kämparna för hela Palestinas befrielse. Hamaas islamiska program går bl a ut på självmordsattacker mot judar, fysiska angrepp på vänsterorienterade “gudsförnekare” och på angrepp på palestinska feminister.
Men det stödet som Hamas har bland den palestinska befolkningen skylldes först och främst p åatt Hamas hade utvecklat sociala nätverk, vårdkliniker och skolor etc som är livsviktiga för de fattiga palestinierna. De ekonomiska medlen till dessa initiativ kommer huvudsakligen från Iran, Saudi Arabien och gulfstaterna. Hamas islamfundamentalistiska program har för tiden ett betydligt större inflytande bland den radikala delen av de palestinska befolkningen än PFLPs och DFLPs socialrevolutionära målsättningar.

~ av acidtrunk den januari 27, 2009.