Den palestinska vänstern – Första delen

Vi vill börja med att visa respekt för vår förlorade och respekterade kamrat George Habash. En kamrat med stark kampvilja och som aldrig blev en del av den korrumperade vänster som lätt kunde köpas för pengar som tyvärr präglade en stor del av vänstern efter Sovjets fall.
Han höll vid sina ideal om ett socialistiskt Palestina och Mellanöstern ända till slutet. Han motsatte sig alla ”fredsavtal” och vägrade godkänna Osloavtalet, han bröt dessutom med Arafat och PLO efter att man sålt ut sig och visat sig korrumperade i sin politik gång på gång. Han var heller aldrig för den tvåstatslösning som förelsagits i fredsavtalen, han var som socialist för ett land där både judar och araber kunde leva tillsammans.

Vi hade aldrig äran att lära känna honom personligen, men hans kamp och ideer har inspirerat en stor del av den arabiska vänstern och även många av oss i andra delar av världen.

Till hans ära har vi nu glädjen att släppa första delen i artikelserien som utlovades tidigare. Håll till godo!

George Habash 2 augusti, 1926 – 26 january, 2008

Den palestinska vänstern med utågnspunkt i staten Israel.

Palestinska Kommunistpartiet (PCP)

Bland de zionistiska invandrarna som i början av 1900-talet kom till Palestina var det många socialister från Ryssland och Polen. Några av dem avsade sig zionismen och bildade 1920 Palestinas Socialistiska Arbetarparti, som kort därefter bytte namn till Palestinska Kommunistpartiet, PCP. Partiets mål var att organisera antizionistiska, judiska emigranter och palestinier för gemensam kamp mot zionismen, det brittiska kolonistyret och mot den feodala arabsiska maktstrukturen.
Detta var ett svårt uppdrag. Zionisterna anklagade anhängarna till PCP för att vara fiender till det judiska folket och därmed förrädare. Palestinierna hade en utbredd misstro mot detta”utländska” parti vars medlemmar oftast inte förstog arabiska. Av de anledningarna var PCP under en lång tid ett isolerat parti.

1929 kom det i kontakt med den palestinska befolkningen i samband med zionisternas annektering av palestinsk mark. PCP visade stöd för upproret men fördömde samtidigt de antijudiska uttrycken som karaktäriserade upproret. Detta utlöste en skarp kritik från den Kommunsitiska Internationalen. Kritiken fick PCPs ledning att ändra den politiska linjen till att bara koncentrera sig på att organisera den proletära delen av araberna i Palestinas befolkning. Detta ökade inte heller partiets andel av arabiska medlemmar. Däremot ökade de interna konflikterna i partiet som 1936 ledde till att man bildade en judisk avdelning i PCP. Efter att Sovjetunionens stalinistiska ledning ingick en ickeangreppspakt med Hitler-Tyskland blev klyftan mellan den palestinska och judiska delen ännu större. Medan de palestinska kommunisterna förhöll sig lydigt till den dåvarande ryska politiska kurs tog de judiska medlemmarna av PCP ett klart avstånd därifrån.

Palestinska och judiska kommunister skiljs

1943 kom den länge väntade splittringen av PCP. De palestinska PCP-medlemmarna identifierade sig med den arabiska nationaliströrelsen som vände sig mot den europeiska kolonialismen. Den judiska delen av PCP sökte däremot en tätare koppling till de judiska samhällena i Palestina. Efter splittringen behöll de judiska kommunisterna namnet PCP, medan palestinierna bildade Förbundet för Nationell Befrielse.
Under den kommande perioden förmådde förbundet att utvidga sin bas med palestinier och blev en en bärande kraft i byggandet av de palestinska fackföreningarna. Förbundets hållning inför staten Israels proklamation 1948 präglades av Sovietunionens acceptans av uppdelandet av Palestina i två suveräna stater. Därigenom avlägsnade sig förbundet från den tidigare målsättningen om en gemensam palestinsk stat för judar och palestinier. Bildandet av staten Israel splittrade emellertid förbundet geografiskt i två delar.

Rakah i Israel

Medan medlemmarna i Förbundet för Nationell Befrielse, som befann sig på Västbanken och som knöt till sig det Jordanska Kommunistpariet, beslutade sig de palestinska kommunister som befann sig på israeliskt territorium att ansluta sig till det ombildade israeliska kommunistpartiet Maki. På 50-talet fick Maki 15-20 procent av de palestinska röstberättigade som levde i Israel. De flesta palestinierna röstade under denna period på andra arabiska partier som var kopplade till prozionistiska parier, t ex det vänsterorienterade arbetarpartiet Mapam.

1965 splittrades återigen kommunistpartiet på grund av allvarliga intressekonflikter mellan judar och palestinier. En fraktion bestående av antizionistiska palestinier och judar bildade den nya kommunistiska organisationen Rakah, som snabbt blev ett av de mest inflytelserika partier bland de omkring en miljon palestinier som svarade för 15-16 procent av Israels befolkning. Rakah var ett av få partier inom Israel som hade ett antizionistiskt program. Rakah betraktade inte zionismen som det judiska folkets nationella befrielseideologi utan som ett maktinstrument för imperialistiska intressen.

Affisch inför 1 Maj 1951 av Kommunistpartiet Maki

Efter splittringen från det gamla judiskdominerade israesliska kommunistpartiet Maki, ansåg fler och fler palestinier Rakah somd eras parti. I takt med att den stigande anslutningen av palestinier till ett palestinskdominerat antizionistiskt kommunistparti så miste de flesta arabiska partierna deras inflytelse till fördel för Rakah. Rakah spelade sen en viktig roll i kampen för att försvara de ca miljonen palestinier som levde i Israel som en diskriminerad minoritet.

Rakah organ, Al Ittihad (Unionen), var under lång tid det enda arbisk-språkiga organet som beblandade sig med arabisk kultur. I samförstånd med Socjetunionens utrikespolitik i Mellanöstern accepterade Rakah ett samarbete med progressiva, realistiska, zionistiska och religiösa krafter för en etablering av en fredsfront för syns skull. En politisk orientering som Rakah också idag prioriterar.

Kontakt med guerillorna

De palestinska guerillorna undvek länge kontakt med de israeliska kommunisterna. De anklagade de för att vara anhängare av FNs delningsplan från 1947 och menade att deras parlamentariska arbete i Knesset bidrog till att legitimera staten Israel. Under lång tid ansåg därför de palestinska guerillorna att ett samarbete med Rakah betydde samma sak som att ge upp kampen för befrielsen av hela Palestina.
Inte förrän på 70-talet, på initiativ av Sovjet, så knöts de första kontakterna mellan PLO och Rakah. Från 1977 möttes också representanter för den palestinska vänstern och Rakah för att diskutera de ”taktiska samarbetsmöjligheterna”.

PFLP ansåg Rakah avvisande hållning till zionismen och det imperialistiska projektet i området som en grund för möjligt samarbete. De konkreta strategiska oenigheterna kom tydligt fram vid den första intifadan 1987-1988. På grund av det har relationen mellan de palestinska befrielserörelserna och Rakah fortsatt vara distansierad. Då PFLP och andra försökte att lyfta in ”Stenarnas uppror” in i själva Israel, och intifada-aktivister i några städer och nyar reste den palestinska flaggan, kritiserade Rakas dessa aktivister och distansierade sig från denna strategi.
Vid de två sista parlamentsvalen fick vänsteralliansen mellan Rakah och Hadash (som är en samling av ett antal mindre vänstergrupperingar, inkl det israeliska kommunistpariet Maki och oberoende progressiva grupper) fem mandat i Knesset. Av de totalt 120 parlamentsledamöterna i israeliska Knesset är 13 palestinier. Rakah är mycket aktivt i fredsrörelsen som kräver ett omedelbart tillbakadragande från de ockuperade områdena och är en viktig politisk kraft för de palestinier som lever i Israel.

Från den Palestinska Nationella Fronten (PNF)…

De palestiniska kommunister i de ockuperade områdena som organiserade sig i det Jordanska Kommunistpartiet, arbetade under 50- och 60-talet ihärdigt för att bredda kampen mot ockupationen, mot exproperiering av palestinsk mark och mot etableringen av israeliska bosättningar. 1968 tog man initiativ till bildandet av en nationell front, ”Kommitten för nationell solidaritet”, i Nablus. Den israeliska regeringen proklamerade kort därefter faran vid en sådan tvärpolitisk sammanslutning och deporterade många de deltagande aktivisterna till de arabiska grannländerna. Repressionen kunde dock inte helt eliminera kommiten och 1973 bildades Den Palestinska Nationella Fronten, PNF. Den bestog förutom av kommunisterna också av arabiska nationalister, representanter från de palestinska guerillagrupperna, flera kvinno- och studentorganisationer samt av fack- och förvärvsföreningar.
De palestinska kommunisterna ansåg PNF vara Västbankens och Gazas regering. PNF skulle presentera ett alternativ till de hittills tradionella, feodala maktstrukturerna bland palestinierna och samtidigt fungera som en gren till PLO som var i exil. PNF skulle på inget sätt framstå som en konkurrerande kraft till PLO. I överenskommelse med Sovjets utrikespolitik i Mellanöstern skulle det Jordanska Kommunistpariet via PNF stötta de realistiska krafterna i PLO för att få över de till att godkänna en tvåstatslösning i konflikten i Palestina. Detta förehavande var inte bara politiskt känsligt då PLO uttryckligen kämpande för befrielsen av hela Palaestina, utanbesvärades också av att den israeliska staten kriminaliserade all kontakt med PLO då Israrel terrorstämplade organisationen.
1978 blev PNF upplöst av Kommitten För Nationellt Ledarskap, som politiskt och socialt var ännu bredare sammansatt och innefattade också traditionella klanledare.
1982 lämnade de palestinska kommunisterna det jordanska kommunistpartiet och återupplivade det gamla Palestinska Kommunistpartiet PCP. Deras nya partiprogram markerade en markant förändring av deras tidigare allianspolitik. PCPs nya strategi för framtidens befrielsekamp var nu baserad på det palestinska proletariatet och dess centrala revolutionära kraft.
PCP menade också att kvinnornas aktiva deltagande i kampen för palestinsk självständighet såväl som uppbyggnaden av en enhetsfront av samtliga progressiva krafter var en förutsättning för en vinnande strategi.
Utifrån dessa överväganden deltog PCP i april 1987 för första gången i PLOs nationalråd och har sedan dess varit anslutet till PLO. Då den första intifadan utbröt i december 1987 bildade kommunisterna tillsammans med Fatah, PFLP, DFLP och i Gaza tillsammans med fundamentalistiska muslimska gruppen Islamiska Jihad, den hemliga Förenade Nationella ledarskapet av Intifadan (UNLU – United National Leadership of the Uprising) för att bätttre kunna koordniera upproret. Medans PCP i gaza samarbetade med fundamentalisterna i Islamiska Jihad uppträdde paradoxalt nog samtidigt partiet mycket konsekvent emot den största fundamentalistiska organisationen i Palestina, nämligen Hamas.

… till Det Palestinska Folkpartiet (PPP)

Liksom de flesta kommunistiska partier av stalinistisk karaktär, genomgick PCP efter Sovjetunionens fall en smärtsam bearbetning av dess historia och därefter följde ett resolut uppbrott med partiets stalinistiska historia. Resultatet blev en demokratisering av partiets strukturer vilket skedde paralellt med utarbetandet av et nytt partiprogram och namnbyte till ”Det Palestinska Folkets Parti”, PPP (Hiz al Shaab El Falastini). Nammnbytet skulle utåt också visa på vilja till förändring. PPPs generalsekreterare Bashar Al Barghuti kommenterade denna förändring på följande vis:

Då vårt parti 1982 blev ombildat var vi tvungna att behålla namnet kommunistisk för att bevara kontinuiteten för det palestinska kommunistpartiet som blev grundat 1920. Detta visade sig dock vara orealistiskt. Som ett kommunistparti var vi tvungna att koncentrera oss på de sociala frågorna, men för oss är det emellertid kampen för vårt land som kommer i första hand. Vi behöver först ett land för att kunna föra en kamp för sociala rättigheter.

Samhällsförändringar är enligt PPP bara möjliga innaför ramrana av en nationalstat. Aktuella motsättningar i könspolitiska eller i klasspolitiska frågor var enligt PPP tvungna att underordnas den nationella befrielsekampen. Också partiets tidigare socialistiska perspektiv är nu skjutet på framtiden: ”Marxismen är inte längre våra grundideologi. Vi har vår utgångspunkt i den arabiska revolutionen, mänsklighetens arv och de delar av marxismen som tjänar vårt mål” (Al Barghuti).

Alla medlemmar stödde inte den nya politiska riktningen. I januari 1992 bildas utbrytargruppen ”Demokratiska Koalitionen” som förenade två hittills olika inriktningar inom partiet. Den ena lämnade partiet för att PPPs ledning förkastade leninismen och den andra inriktningen som kritiserade PPP för att inte vara tillräckligt reforminriktade. 1996 blev PPPs generalskreterare Al Barghuti utnämnd till industriminister av den palestinska självstyreförvaltningen. Redan ett år senare drog han sig dock tillbaka pga en allvarlig sjukdom.

Abnaa Al Balad (Landets Arvtagare)

Abnaa Al Balad är en mindre rörelse som under 1970-talet blev grundad i Israel av arabiska nationalister, trotskister och tidigare medlemmar av det israeliska kommunistpartiet Rakah. Rörelsen, som uttryckligen anser sig öppen för alla trosinriktningar organiserade också antizionistiska vänsterorienterade judar. Trots att Abnaa Al Balad som liksom Rakah är juridiskt förhindrade att bli en del av PLO så anser alla palestinier som bor innanför den gröna linjen, dvs israeliskt territorium, att de är en oåtskiljlig del av det palestinska folket med PLO som dess legitima representant.
Rörelsens kärnpunkt är kampen för lika rättigheter för alla etniska minoriteter i Israel. De uppfattar sig själva som palestiniernas röst i Israel, en röst som inte får glömmas i samband med framtida konfliktlösningar i Palestina. Abnaa Al Balad avvisar alla försök till att ”israelisera” palestinierna i Israel. I en interju i PFLPs tidning Al Hadaf den 1 november 1992 uttalade sig en representant för Abnaa Al Balad att: ”… Vi är ägarna av detta land som är ockuperat av en politisk konstruktion vid namn Israel och vi vänder oss kategoriskt mot beteckningen ”israeliska araber”.

Målet för rörelsen är en sekulär (icke religiös) stat där palestinier och israeler kan leva tillsammans i fredlig samexistens utan zionism och rasism. Abnaa Al Balad avvisar en palestinska stat på Västbanken och i Gaza som den enda lösningen då en sådan lösning inte skulle tillmötesgå kravet på rätten att återvända för de många palestinska flyktingarna. Rörelsen bojkottar också det israeliska Knesset, då man anser att det inte finns den antiziontistallians som behövs för ett eventuellt parlamentariskt arbete. Rörelsen är stark bland palestinska studenter och israeliska ungdomer. Deras veckotidning Al Raya har en upplaga på upp till 5000 exemplar.
Abnaa Al Balad är kända för sina ycket militanta demosntrationer mot den israeliska repressionstaten. Rörelsen har spelat en stor militant roll i de otaliga strejker och generalstrejker som skett mot den israeliska staten. Denna politiska praxis har gett rörelsen många sympatisörer bland främst unga palestinier som ser Abnaa Al Balad som en okuvlig motståndsrörelse i Israel. Alliansen med t ex Rakah är enligt rörelsen mycket dålig, då partiet är ”mycket mer upptaget med sitt partis image än med enheten”. (Citat från Democratic Palestine, juli- augusti 1990). Rörelsen avslår också Osloavtalet som en kapitulation och beteckner den som en produkt av israelisk-amerikanska intressen. Israeliska regeringen uppfattar rörelsen som PLOs femte kolonn och är starkt repressiv mot dess medlemmar. Många kända medlemmar från Abnaa Al Balad har varit anhållna och fängslade i upp till 14 månader. Och i detta ögonblick, då det israeliska krigsmaskineriet välter in över Västbanken har kontrollen ökat mot aktivister från den palestinska vänstern i Israel.

~ av acidtrunk den januari 25, 2009.