Övergrepp i cell
En polisman inom Stockholmspolisen har i cellen misshandlat en 17-åriga flicka som gripits misstänkt för snatteri. Skillnaden mot alla andra övergrepp var att skriken från flickan hördes av ett stationsbefäl som av okänd anledning valde att ingripa och faktiskt skydda flickan. Häktesplitar hörde också flickans rop på hjälp men plitar är både blinda och döva när det gäller och hade knappast gjort något på egen hand. De reagerade ju inte på att en vuxen man ville vara ensam i cellen med en omyndig flicka.
Befälet vittnade sedan mot polisen som begått övergreppet och polismannen dömdes för ringa misshandel till 16 dagsböter. Givetvis får han jobba kvar och polisens personalnämnd har inget att invända mot en ringa misshandel och övergrepp i en cell på en frihetsberövad.
Tingsrätten skriver: ”N.N (flickan) var vid tillfället lagligen frihetsberövad och insatt i cell. I den situationen skall hennes kroppsliga integritet vara fullständigt skyddad. Allt våld mot henne förutom i omedelbart samband med självskydd är därmed uteslutet. Våldsanvändning i det kontrollerande syfte N.N (polismannen) anfört var således inte tlllåtet”
Att även de som är misstänkta för ett brott ska vara skyddade från övergrepp och särskilt när de är gripna och satta i cell, borde vara en självklarhet. Brott mot den principen är ett tydligt tecken på personens olämplighet att vara polis. Precis som rattfyllon inte ska köra taxi, precis som pedofiler inte ska jobba på dagis. Och precis som sådana som begår övergrepp mot kvinnor i privatlivet ofta återfaller i nya övergrepp gör snutar oftast om samma typ av övergrepp igen och igen.
Det ovanliga med det här fallet är att det har gått till rättegång. Det vanliga är att polisen får jobba kvar. Det är dags att Sverige inrättar en fristående instans för att granska polisen.
Låt inte ett hav av skit förstöra för några få hederliga polismäns goda arbete!
Tilläggas skall också; Hade detta hänt utomlands hade det kallats “tortyr”. Hade historien inte ustpelat sig i Sverige skulle tidningen insett att övergreppen är systematiska. Men eftersom det händer här i Sverige så anses det bara vara ett “misstag” i arbetet.
I Sverige har vi en allsmäktig poliskår, i den bemärkelsen att de i praktiken inte döms för de övergrepp de begår, i och utanför sin yrkesroll. När övergreppen är alltför plumpa för att kunna ignoreras av en rövslickande åklagarkår, så ser dessa, med hjälp av nämdemän och domare, till att påfåöljden är så pass harmlös att snutjäveln kan ta det med en axelryckning. Således; ett skådespel för att upprätthålla illusionen av att ett genomruttet system klarar av att ta hand som sin egen avföring.