Det finns ingen gud och journalismen är hans profet
Här lyfter vi åter fram en artikel av kamrat Oman. Den har ngt år på nacken men är minst lika aktuell idag:
Det finns ingen gud och journalismen är hans profet
Alla cirkusar behöver en clown.
Ett land anfaller ett annat. En bok ges ut. En politiker säger något. De professionella tyckarna är där. I alla ämnen och själva tyckandet är det centrala.
Det här är positions och revirmarkeringar, småfighter inom de egna karriärerna. På öppen kulturarena med egna agendor. Nu senast gäller det Libanon. En tyckare har konverterat, en annan har kommit ut som liberal till ingens förvåning. Det muckas, formuleras och kivas. En del fulslag delas ut.
Vi ser en akademisk brottningsmatch i juniorserien. När anhängare av journalismen håller på så här är det lite som när artister släpper till lite om privatlivet för att sälja skivor. Som fotomodeller och kokain.
Tyckar-journalismen bygger på att tala i egen sak. Åsikter och tyckande som sticker ut är en del av karriären. Det gäller att vara annorlunda på rätt sätt.
Tidningarnas debattsidor lämnar plats till diverse tyckare och kännare. Ju större och säkrare tidning ju större spridning på tyckarnas åsikter. Debatt- och kultursidor finns med som tidningens krydda. Precis som bildreportage på nakna b-kändisar är åsikter som sticker ut, lite kittlande och tillfredsställer vissa grupper av läsare.
Det här vet de flesta människor. Man läser en tidning för att slå ihjäl en tunnelbaneresa eller till kaffet en tråkig tisdag. Underhållning.
Av samma anledning finns det mys-radikala akademiker på var institution av kvalité. De behövs för att hålla upp illusionen om åsikternas betydelse. De visar också upp universitets bredd.
Den övre medelklassen, akademiker och journalister. De som lever på att producera åsikter har intresse av att upprätthålla myten om åsikternas betydelse. Det är de som alltid pratar om att föra fram ett budskap i media. Som oroar sig över den snevridna rapporteringen. Som blir förvånade över att tidningarna inte är sakliga och ibland till och med ljuger. De menar att åsikterna och idéerna, debatten, diskussionen och det goda samtalet styr samhället. Ibland kan man kalla det här för idealism men det är också klasskamp faktiskt – för deras klassposition.
Om den allmänna opinionen verkligen spelade roll skulle Palestina vara befriat för länge sedan. Eller kanske bombat till stenåldern och asfalterat. Om allmän opinion spelade roll skulle Sverige styras av kungen och en industriledare tillsammans med Marit Paulsen och den senaste tutt-bruden. I fantasi och åsiktsvärlden. Inom journalismen.
Allmän opinion, tyckande och åsikter är som rövhål: alla har dom.
Tillbaka till brottningsmatchen. På marknaden vinner antagligen akademikern som konverterat. Han sticker ut mest på ett spännande sätt. Liberala avhoppare däremot finns det gott om. Även de som har klädsamt radikala idéer om fildelning.
Att gå från åsikt till handling är ett långt steg. Det är lättare att gå från andras handlande till egen åsikt.
Skriv ett svar